Dagis? Tyvärr. Ta ledigt från jobbet och stanna hemma utan pröjs

Ett par goda vänner fick nyligen, efter dryga fyra månaders väntan på dagisplats i Linnéstaden Göteborg, beskedet att tyvärr, vi kan inte hjälpa er just nu - vi återkommer om typ en månad och då får vi se om vi har något att erbjuda. Ungefär samtidigt skriver Göteborgs Posten om hur långa köerna till förskolan är i just nämnda stadsdel, och hur barngrupperna är så maxade så att det går ut över den pedagogiska verksamheten.

Först och främst gör det ju så ont i hjärtat. Jag föreställer mig hur de små små människorna, som knappt kan prata, tultar omkring med sina blöjrumpor och snoriga näsor och förtvivlat rycker i de stressade fröknarnas byxben för att få lite uppmärksamhet. Och så tänker jag mig min lille kille i denna situation och börjar nästan gråta.

När GP (2010.03.03) frågar den miljöpartistiske stadsdelspolitikern om vad planen är, så svarar han att det inte finns pengar att öka förskoleplatserna just nu. Och varför inte det, jo för att stadsdelspolitikerna slarvat med ekonomin, visar det sig enligt GP:s undersökning. Med denna icke-plan som flaggskepp verkar stadsdelens förslag till lösningar lysa med sin frånvaro. Snälla rara, skona mig från den samlade dumheten.

Samtidigt är det tydligen bara Linnéstaden som har problem med jättelånga köer. I de övriga stadsdelarna är söktrycket mindre än vad det brukar vara vid den här tiden på året! Och då känner jag lite såhär, att söta rara hur svårt kan det då vara att ta hjälp av kringliggande stadsdelar för att erbjuda platser till dem som står i kö?

Vi lever i ett samhälle där både män och kvinnor förutsätts ha möjlighet att, och i princip förväntas förvärvsarbeta. Vi är stolta över vår jämställdhet, som innebär att kvinnor inte automatiskt är hänvisade till att sköta marktjänsten där hemma, utan har möjlighet att försörja sig och leva oberoende och självständiga. Det är den modell Sverige har valt. Men då måste politiker och andra beslutsfattare jobba på den linjen. Allt annat är ett svek.

De som är ensamstående kan för övrigt i detta sammanhang inte unna sig lyxen att förvärvsarbeta i jämställdhetens tecken. De måste försörja sig och sina barn. Vad innebär det inkomstbortfall som blir konsekvensen av att bli nekad barnomsorg för dem? Och för andra som inte har mormor, morfar, farmor, farfar eller andra hjälpsamma och tillgängliga släktingar eller vänner i närheten?

Vi har precis ställt vår prins i kö och hoppas på en plats i augusti. Jag inser hur lyckliga vi kan skatta oss som har flexibla arbetstider och en kär mormor i närheten. För man vet ju aldrig. Stadsdelspolitikerna och tjänstemännen har kanske i augusti fortfarande inte slagit sina kloka huvuden ihop och konstaterat att det är läge att hitta en hållbar lösning...


PS/ Jag borde kanske redigera den här texten och skicka som insändare till GP! Vad tycker ni?